För ett par veckor sedan klistrades årets viktigaste bajskorv in i min tvååriga sons pottkalender. Den har följts av flera – tack och lov. Veckorna innan årets viktigaste bajskorv ville min son inte bajsa. Då menar jag inte att han inte ville bajsa på pottan, men bajsade i blöjan. Nej – han ville inte bajsa ALLS. På flera dagar. Fruktansvärt jobbigt, särskilt med tanke på att han fortsatte äta som vanligt.

Allt började med en magåkomma som gjorde att min son bajsade mest hela tiden och var lös i magen. När det väl gick över slog det efter några dagars normal magaktivitet över åt andra hållet. Det tog stopp helt enkelt. En hel helg kämpade han för att få ut något och efter tappra försök med allt ifrån katrinplommon till messmör, fibrer och russin så var vi tvungna att hjälpa honom på traven. Microlax blev det, efter samtal med sjukvårdsupplysningen (hade uttömt tipsen på deras hemsida). Fy vad kämpigt det var för honom, men ut kom det till slut. Det gjorde ont så klart, stackars liten. Sen fick han Lactolos varje dag för att få igång magen igen. Fick superbra hjälp från sjukvårdsupplysningen – en förståndig sköterska som sa (inför att vi skulle ge mikrolavemanget) var lugn och resolut – inte daltande. Säg bara att nu ska vi hjälpas åt att få ut det här bajset. Beröm järnet sen (för vilken kämpe han var!) Försök sen att inte göra någon stor grej av bajsandet.

Även om det blev bättre inne i magen så var ju allt han kom ihåg att det gjorde ont att bajsa. Med andra ord så började han hålla emot varje gång han blev bajsnödig. När han var tvungen att försöka så satt han på golvet med blöjan på (med gumpen stadigt mot mattan.) Jag har aldrig försökt bajsa sittandes på golvet med kläderna på (well, inte i vuxen ålder iallafall), men det känns inte som att förutsättningarna är de bästa. Så fort vi kom i närheten så blev han arg, han ville absolut inte få hjälp. Pottan kom inte på fråga. Det här är samma kille som innan magåkomman drog fram pottan själv när det var dags och klappade händerna efter varje klistermärke i pottkalendern.

När det gått fem dagar och han bara lyckats få ut pyttelite började det kännas desperat. Så en dag när han satt där, med blöjbaken stadigt mot mattan, tog jag fram pottan. Han ville inte. Då satte jag honom faktiskt helt sonika på pottan ändå. Först protesterade han, men han fann sig rätt snabbt. Jag satt där med honom – kramade hela honom där han satt på pottan – och låtsades liksom trycka med honom. Det gick!! Bajset kom ut! Vilken lycka när han till slut reste sig upp och såg vad han åstadkommit. Vi hällde tillsammans ut det i toaletten (hejdå bajset!) och sedan fick han sätta sitt bajsklistermärke. Vilken lycka – han var SÅ nöjd. Sedan dess har vi gjort så. Ungefär samma tid varje dag, han visar att det är dags och jag släpar fram pottan. I början satte han sig motvilligt, nu – ett par veckor senare – sätter han sig självmant när pottan väl ställs fram. Vi sitter där en bra stund. Pratar lite. Tittar på ett märke på badkaret. Trycker lite. Han är alltid lika nöjd när han ser resultatet. Nu är han inte rädd för att bajsa längre, han har förstått att det inte gör ont (under vanliga omständigheter.) Men vilken pärs det har varit! Och vilken hjälplöshet man känner när allt man vill är att få ut det där nedrans bajset – men man vet inte hur.

Trots goda råd och hejarop så är det en otroligt jobbig situation att befinna sig i. Det känns hopplöst och iallafall jag undrade om min son någonsin skulle kunna bajsa ordentligt igen. Men det går! Det gäller att ha tålamod och stötta så mycket man bara kan – även om det tar tid så går det över. Tack och lov! Hoppas ändå att du aldrig behöver använda tipsen – och att ditt barn aldrig blir rädd för att bajsa!

Sedan jag började jobba med Min Pottkalender har jag pratat med många om potträning. Det jag har insett (och känner igen mig själv i) är att många föräldrar är väldigt osäkra på ”när man ska börja”. Vi vill ha ett svar – vi vill veta att när barnet är si eller så gammal, då är tiden inne. För alla barn. Men riktigt så enkelt är det inte. Vilket inte heller betyder att det är särskilt svårt 😉

Vi kan nog sluta försöka hitta den exakta åldern när tiden är inne, barn är olika. Egentligen tror jag att vi märker ganska tydligt på våra barn när de är mogna – utan att för den sakens skull vänta till de uttryckligen säger att de vill börja med pottan (då kan det dröja väl länge). Sen finns det föräldrar som väljer att börja mycket tidigt med pottan, redan under bebistiden (ec, eliminieringskommunikation – läs mer på t ex www.blojfribebis.se, det handlar om att vara uppmärksam när bebisen signalerar kiss- eller bajsnödighet). Tanken slog mig inte ens när min äldsta son var pytteliten att han skulle sitta på pottan – och sen, när vi haft pyttetvillingar har det inte ens funnits i min sinnesvärld. Så i vår familj har potträningen kommit lite senare.

Så hur ska man veta då? Det finns faktiskt lite riktmärken vi kan använda för att avgöra om barnet är redo. Forskningen pekar på fyra utvecklingssteg som vi kan vara uppmärksamma på – när barnen har gått igenom och behärskar dessa kan man börja introducera och uppmuntra till att gå pottan mer aktivt.

De fyra stegen som kan funka som riktmärke är

För att kunna kontrollera blåsans och ändtarmens muskulatur. Inträffar mellan 12-24 månader, oftast runt 18 månader. Vi märker att barnen är medvetna om när de är kissnödiga och visar att de kissar genom att t ex dra i blöjan. Det är nu det börjar finnas en sportslig chans att kunna hålla sig och faktiskt hinna till pottan när själva kissnödigheten infinner sig. Motorik

För att rent praktiskt kunna fixa själva pottbesöket. När ditt barn kan går, springer, sitter och har finmotoriken för att dra upp och ner kalsonger/trosor utan problem. Kognitiv och verbal förmåga

. För att kunna koppla känslan av kissnödighet med handlingen att gå på pottan. Tänk på hela processen – från en känsla av att vara kissnödig till en handling att gå på pottan som direkt följd. Sedan ska kiss- eller bajsnödigheten kommuniceras (verbalt, ja – det kan ju faktiskt också vara tecken) så att man får lite hjälp. Det är faktiskt en hel del att hålla reda på! Känslomässig utveckling och social medvetenhet

Viljan att ”kunna själv” och lusten att härma oss i det vi gör (det går ofta snabbare för yngre syskon att börja gå på pottan eftersom de vill härma sina storasyskon).

Kan man checka av de här fyra stegen så kan man känna sig lugn i att barnen är redo. Sen är det inte säkert att det är rätt tillfälle för det. Mottot bör alltid vara att det ska vara kul att gå på pottan! Visar barnet att det inte vill – inte ens med lite uppmuntran eller kiss- och bajsklistermärken, ja då får man väl vänta lite till då.

Pottan kan man ju faktiskt skaffa tidigt, så är det inte något konstigt och nytt som man plötsligt en dag ska vänja sig vid, utan snarare något som hängt med och som barnet succesivt förstår vad den är till för (kanske gosedjuren få kissa på den till en början).